Gräset är grönare...

High Hopes kom 1988 och är därmed äldst av de tre filmer vi bestämt oss för att se i vårt Mike Leigh-tema. Tänkte beta av filmerna i kronologisk ordning och börjar alltså med denna. I filmen får vi bekanta oss med några Londonbor, som till en början inte verkar ha så mycket gemensamt. Men allteftersom filmen framskrider, korsas deras vägar och man inser att de alla drömmer om ett bättre liv, på olika vis.

Filmen har ingen tydlig dramaturgi, till exempel visar sig mannen filmen börjar handla om snart bara vara en bifigur. Trots (eller kanske tack vare) denna brist på tydlig röd tråd är jag hela tiden engagerad i filmen. Det känns som att jag får göra en tidsresa till åttiotalets London och därifrån fundera kring tidlösa frågor som vad man ska göra med sin tid här på jorden. Karaktärerna känns geniuna och äkta, med några stora undantag. Överklassparet känns som karikatyrer, och överdrivet fördummade och elaka. Det är uppenbart att Leigh vill att man ska tycka illa om dem, och det känns lite billigt. Det gör istället att de inte känns trovärdiga, till skillnad från de flesta andra karaktärerna i historien. Men paret som den mesta handlingen kretsar kring tycker man om, trots att inte heller de är överdrivet sympatiska.

Trots att filmen rymmer mycket misär, lyckas den sluta i en åtminstone lite hoppfull ton. Den tycks dock säga att vi kan glömma våra högtflygande drömmar, men om man siktar lågt kanske man kan lyckas. Vet inte om jag vill köpa det budskapet, men nåväl. Filmen lyckas inte heller beröra mig som jag hade hoppats, så det blev ingen tår denna gång. Den är inte den sämsta filmen jag sett av Leigh, men långt ifrån den bästa. Han träffar målet, men kunde gärna fått sikta högre.

Betyg: JJJJJ

Dags att besöka diskbänken

Inför Mike Leigh-temat som jag snart ska hugga in i (bättre sent än aldrig) listar jag filmerna som jag sett hittills av regissören. Väldigt stabil regissör måste jag säga, och de två översta filmerna på min lista tillhör de filmer som berört mig mest överhuvudtaget. Naken var som jag nämnt tidigare den allra första filmen jag såg av Leigh. Minns den som mörk och obehaglig. Huvudpersonen är kaxig, vältalig och filosofisk och man tycker om honom samtidigt som man blir förbannad på honom för att han är ett elakt svin. Ska bli väldigt intressant att se om Naken, och se om den är lika bra som jag minns den. De andra filmerna ska också bli kul att se, hoppas på att fälla minst en tår under detta tema.

1. All or nothing (5)
2. Hemligheter och lögner (4)
3. Naken (4)
4. Flickor i karriären (3)
5. Vera Drake (3)

Från skyttegraven till graven

På västfronten intet nytt gjordes samma år som Rymdens demoner, och jag hade tänkt jämföra dem för att se vilken som var bäst. Jag måste säga att det är svårt att utse en vinnare, då båda filmerna är bra, men på lite olika sätt. Liksom Hughes film lider också denna av väldigt teatraliskt skådespel, något jag har väldigt svårt för. Känslan av realism är svår att uppnå när skådespelarna talar och agerar som om de stod på en scen.

På västfronten... lyckas också liksom Rymdens demoner överraska med riktigt snygga stridsscener, när soldaterna kryssar mellan explosionerna på kyrkogården känns det lika intensivt som i moderna krigsfilmer. Filmen lyckas kritisera de flesta delarna av kriget, även propagandan och krigshetsarna på hemmaplan som inte själva bidrar med något.

Kvalitetsmässigt är detta en jämnare film, det mesta är ganska bra (även om den är lite för lång), men den lyckas aldrig imponera mig som de bästa sekvenserna i Rymdens demoner. Manuset är riktigt bra, med mer trovärdigt skådespel hade det kunnat bli ett mästerverk, Många scener är otroligt välskrivna, men lyckas tyvärr inte beröra mig som de borde.

Betyg: JJJJJ

Jons Topp 5: 2006

1. The Prestige (Christopher Nolan, USA) (5)
Fantastisk film! Välspelad, välregisserad och perfekt berättad. Trots att den hoppar en kronologiskt om jag minns rätt, så känns den röda tråden hela tiden självklar. Man vet aldrig vad som ska hända härnäst, och i slutet när jag trodde att jag räknat ut twisten överraskas jag totalt! Hoppas bara att den håller för en omtitt, men det tror jag.

2. Apocalypto (Mel Gibson, USA) (5-)
Inte mycket till djup här, men herrejäklar vilken underhållande rulle. Fartfyllt, spännande och brutalt rakt igenom. En eloge till Gibson också för att han inte gjorde filmen på engelska eller castade en amerikan i huvudrollen.

3. Babel (Alejandro González Iñárritu, USA) (5-)
När jag såg denna på bio blev jag sjukt berörd, hade aldrig gråtit så mycket till en film tidigare. Lite märkligt att jag tyckte om denna så mycket, gillade nämligen varken Amores Perros eller 21 gram. Jag misstänker att jag blev ganska manipulerad av musiken tillsammans med bioupplevelsen, men må så vara, blir man berörd så blir man. Grym musik, och scenen när Pitt ringer hem till sin son är oerhört stark. Har filmen stående i hyllan, men är lite rädd att jag ska tycka mindre om den nästa gång jag ser den, så jag har inte vågat se om den ännu. Endast en film har sedan dess fått mig att gråta mer; Mike Leighs All or Nothing.

4. Children of Men (Alfonso Cuarón, Storbritannien/Kanada/USA) (4+)
Jag är svag för undergångshistorier, och denna är otroligt snyggt gjord. Den flera minuter långa tagningen i krigsekvensen imponerar sjukt mycket, då den är full med action och hela tiden känns realistisk. Något feg upplösning dock, hade gärna sett att filmen var lite längre istället.

5. Rescue Dawn (Werner Herzog, USA) (4)
Såg denna igår faktiskt. Välspelad, spännande och lyckas dessutom med konststycket att vara rolig utan att för den skull bli oseriös eller kännas mindre realistisk. Mycket bra prestationer av Bale, Zahn och Jeremy Davies. Den hade nog norpat femteplatsen på min krigsfilmslista också om jag hunnit se den, även om den inte direkt är en renodlad krigsfilm.

108 sedda.

Fem-i-topp v. 24: 2006

1. Babel (Alejandro González Iñárritu, USA)
Iñárritu har i det närmaste skapat en egen stil: latinamerikansk parallelldramaturgi. I sin tredje film höjer han blicken lite och spanar ut över hela klotet. En del klagar på att Babel är för glossig, men jag tycker att regissören fångar upp kommunikationsproblem och knöliga relationer i ett globalt perspektiv rätt bra. Den japanska tråden är förvisso lite löst knuten, men har å andra sidan de enskilt bästa scenerna - de från discot.

2. Little Children (Todd Field, USA)
Jag förstod aldrig riktigt uppståndelsen över Todd Fields första film In The Bedroom och jag hade därför inte några speciella förväntningar på Little Children. Blev glatt överraskad av den här syrliga skildringen av instängdhet och inskränkthet i förorts-USA.

3. De andras liv (Florian Henckel von Donnersmarck, Tyskland)
Elegant karaktärsstudie av hur den lojale officeraren Wiesler sakta men säkert får upp ögonen för att han inte riktigt lever i den bästa av världar.

4. The Fountain (Darren Aronofsky, USA)
Aronofsky försöker knyta ihop tre historier i ett - i alla fall delvis - grandiost magplask, men jag kan inte låta bli att älska ambitionerna den här filmen har. Och inte ens filmens belackare kan anmärka på filmens utomordentliga bildspråk.

5. A Prairie Home Companion (Robert Altman, USA)
Altmans sista film. Inte hans bästa, men ensemblens fjäderlätta spel är mycket underhållande. Allra roligast hade de nog för övrigt själva.

Sett 69 st. från 2006.

Jons Topp 5: Krigsfilmer

1. Apocalypse Now (Francis Ford Coppola, 1979, USA) (5)
Denna väldigt speciella skildring av vietnamkriget hamnar i topp även på min lista. Många minnesvärda scener. Jag skulle också gärna se bakomfilmen.

2. Gå och se! (Elem Klimov, 1985, Sovjetunionen) (5)
Något långsam, men otroligt stark krigsskildring från ett barns synvinkel. Att långsamt se den lille pojken drivas praktiskt taget till vansinne av krigets fasor är hjärtskärande.

3. Full Metal Jacket (Stanley Kubrick, 1987, USA) (5-)
Även här många minnesvärda scener. Liksom de flesta gillar jag första halvan mest, men tycker att andra halvan håller bra den med, trots att den är lite avskalad och inspelad i London.

4. Jarhead (Sam Mendes, 2005, USA) (5-)
En intressant och trovärdig skildring av det moderna kriget. Inte så mycket strider, mer tristess, tvivel och hemlängtan. Enormt stämningsfull tack vare musiken och det fantastiska fotot.

5. Rädda menige Ryan (Steven Spielberg, 1998, USA) (4)
Otroligt snygga stridsscener som blivit inflyteserika och banade väg för den fantastiska tv-serien Band of Brothers, som skulle toppat min lista om det inte varit en serie, då det är den bästa krigsskildringen jag någonsin sett.

Honorable mentions:
Das Boot
Och tranorna flyga